Josephine

Eftersom det bara var vi på hela skolan kvar och klockan var närmare 17.00 så tänkte jag att vi kunde gå in och se på en film, vi skulle dock inte hinna se hela men en stund tänkte vi kolla iallafall. Både jag och S var djupt inne i filmens värld när jag helt plötsligt hör glaskross utanför fönstret. Jag öppnade ett fönster i det rum vi var och ser då en man som står ca 3 meter ifrån mig, stå och slå sönder 2 fönster rutor. Jag frågar -Varför slår du sönder rutor för?!

Han går mot mig och jag ser att han har ett rätt stort verktyg i handen, helt oväntat räckte han över verktyget till mig och jag tog emot det. Han bad mig även att ringa rättpsykjouren. Jag sa att jag skulle ringa men att jag stänger fönstret som jag hade öppnat, - Gör det, sa han och gick en bit bort.

S som då hade blivit livrädd stod bakom mig och grät, när jag har stängt fönstret började hon skrika att hon var rädd och jag kunde inget annat än att hålla om henne medans jag så for jag kunde sprang och hämta en telefon för att ringa 112. Kom fram till en kvinna som skulle koppla mig till polisen här i Sundsvall och dom sekunderna kändes som flera timmar. Väl talandes med polisen från Sundsvall fick jag berätta vad som pågick och sedan skickade hon ut en patrull. Dom skulle åka ända från stan och jag var i Njurunda, en färd som vanligtvis med bil tar ca 20 minuter, polisen kör dit betydligt snabbare men de minuter som vi väntar på polis kändes som en lång oändlig väntan. Fortfarande talandes med kvinnan i telefonen och ingen polis på plats, mannen börjar sparka och slå mot ett fönster i det rum vi håller till. Jag kommer på mig själv med att jag har en dörr helt ståendes öppen. Springer och spärrar både den och stora entrédörren. S skakar otroligt mycket och skriker samtidigt som hon håller för öronen. Att se ett barn, som man dessutom känt i ett par år och som man älskar och bryr sig så mycket om, vara så rädd och hjälplös, det skär i själen. Djupa sår som aldrig riktigt kommer läka.

S mamma kommer och hämtar S, och jag blir själv. Jag hade under hela tiden hållt mig skärpt inför S för att hon inte skulle reagera ännu värre, om det nu skulle gå.. Men när man blir lämnad så där, ung tjej, själv ett "barn", så är man inte kaxig och tuff. Man är så liten i världen och tårarna började samlas i mina ögon. Poliskvinnan i telefonen som jag fortfarande pratade med försökte trösta mig lite med att det skulle gå bra och att poliserna var nära. Men den ständiga väntan, usch. Jag frågade om jag fick ringa mamma från min mobil, och självklart fick jag det. När mamma svarade i andra änden brast det totalt, började typ hyperventilera och chippa efter luft för att ens kunna prata. Var så otroligt rädd. Strax efter att jag lagt på med mamma så kommer polisen och mannen grips. Kvinnan i telefonen sa till mig att jag nu kunde gå ut så skulle det komma en polis till mig också, och att öppna dörren och få andas frisk luft var nog det skönaste jag gjort på länge, det blev en befrielsekänsla. Jag var inte en fånge innanför låsta dörrar längre.

En polis kom och hon förhörde mig. Mannen anmäldes endast för skadegörelse mot skolan, jag kände att han inte var hotfull mot mig på något sätt då han bara bad mig vänligt att ringa efter psyk.

Såhär i efterhand ångrar jag mig litegrann faktiskt. Har haft mycket mardrömmar och har haft olustiga känslor i kroppen ibland när jag sett folk passera utanför min bil och tankarna har flugit runt i mitt huvud, att jag faktiskt kunde ha varit död nu om det hade varit en annorlunda situation.

Denna man mådde inte bra och ville bli inlagd. Han hade även ringt polisen och psyk själv under tiden allt hände.

Detta kan ses kanske som en ganska obetydlig händelse, men för någon som är rädd av sig och då man aldrig varit med om liknande förut så är det väldigt stort och det känns i själen..