Obeskrivlig saknad
Ikväll tog jag mig i kragen och satte mig ner för att skriva i minnesboken för M.. Det var otroligt jobbigt att läsa det andra har skrivit och jag satt många minuter och bara stirrade på den tomma sidan där jag själv skulle sätta ord för min saknad. Det blev några korta meningar som att saknaden är stor och att M var otroligt älskad. Mer fick jag inte ner, och ångrade mig sekunden efter att jag suttit sista punkten.
Men huvudsaken är att jag fått försöka beskriva hur det känns, trots att det aldrig går att beskriva saknaden efter en person som har betytt så pass mycket och gjort så stort intryck på ens liv.
Tänker på M varje dag, i olika vardagliga situationer dyker tankar upp som kan kopplas till M på ett eller annat sätt. Ibland tycker jag om tankarna jag får upp, som glada minnen, men det förvandlas ganska snabbt till ångest och svår saknad.
Men huvudsaken är att jag fått försöka beskriva hur det känns, trots att det aldrig går att beskriva saknaden efter en person som har betytt så pass mycket och gjort så stort intryck på ens liv.
Tänker på M varje dag, i olika vardagliga situationer dyker tankar upp som kan kopplas till M på ett eller annat sätt. Ibland tycker jag om tankarna jag får upp, som glada minnen, men det förvandlas ganska snabbt till ångest och svår saknad.